.

Läste det här idag. Det var envecka sedan det hände, men det känns fortfarande helt overkligt. Helt ofattbart.

Jag läste även Carros blogg och texten nedanför är en del av vad hon har skrivit. Det är precis vad jag har tänkt på hela den här veckan men inte kunnat sätta ord på..
 
"Man tänker inte att någon som är 36 år ska måsta dö av att hjärtat stannar och lämna fru och barn och ett nybyggt drömhus för att aldrig finnas mer.

För det ska liksom bara inte hända.

M har mist sitt livs kärlek.

Hon sitter med en fjortonåring och en fyraåring i ett andlöst vackert nybyggt
hus med fantastisk utsikt.

Drömhuset som hennes man byggt på så länge.

Men hon sitter där utan honom.

Sedan de gick på högstadiet har de haft varandra.

De har delat hela sitt vuxna liv.

Och så slutar bara hjärtat att slå.

Mitt i slutarbetet av huset. Mitt i utvecklingssamtal. Mitt i fyra års-kontroll. Mitt i det kvittrande glada vårljuset.

Mitt i livet.

Så tar det bara slut.


Och vad svarar man när den man älskar precis försvunnit ur ens liv och ens fyraåriga dotter vid sängdags frågar om det är mörkt där pappa är? "Mamma, vi måste tända ett ljus åt honom."

Ja. Tänd ett ljus för H."