.

Jag och Elin kom nyss hem från minnesstunden för Alexander på torget. Det är både det finaste och det jobbigaste jag har varit med om. Att se alla förkrossade och förstörda. Höra alla gråta hysteriskt och be om att få tillbaka sin vän, sin släkting och sin son. Jag har aldrig känt mig så hjälplös. Jag vet inte vad jag ska skriva.